Namn: Malin Lundström
Ålder: 21
Stad: karlskoga
Hemsida: http://malert.blogspot.com
Vad gör du?: just nu läser jag konsthantverk!
Vad lyssnar du på?: T00L
Vad inspireras du av?: allt & alla.
Vad har du på väggen?: foton, tavlor och hyllor!
Vad gör dig lycklig?: vistas i skogen, min hund och självklart mina fina vänner.
Missbruk: kaffe, böcker och just nu garn.
torsdagen den 25:e november 2010
onsdagen den 24:e november 2010
söndagen den 17:e oktober 2010
fredagen den 15:e oktober 2010
SANDRA HULTSVED - TEMA: LAGOM
"Lagom är typiskt svenskt, lika mycke som man inte vill sticka ut, man vill vara lagom. Lagom unik."
torsdagen den 30:e september 2010
HELEN MARIA BÄCKSTRÖM - TEMA: LAGOM
Människans lott i livet
Det uttrycket får mig alltid att tänka på att livet är en pjäs och innan man föds så går man på en casting. Så får ställa sig på en tom, ekande scen och provspela inför en jury som inte syns ute i mörkret framför scenen. Skarpa lampor, ljus i ögonen. Man är nervös och stammar kanske lite, börjar om... ja ni vet. Någon skrattar kanske till. En gång ni vet. Ett sånt där HA! När man är klar får man kliva av scenen och ta en bulle och kaffe i foajén. Ensam. Tyst. Och man bah känner såhär: faaan alltså. fan, det där gick INTE bra.
Sen kommer någon fint klädd person med hög panna fram med en kuvert och en svart mapp som det står MANUS på. Och man öppnar sin lott i livet. Sakta. Och så kisar man tills man ser vad det står:
NEUROTISK DESIGNER MED PRESTATIONSÅNGEST OCH KATT.
Och precis när man har öppnat och läst så hoppar det fram massa folk i kostymer och klänningar och alla har dekorerade maskeradmaskar på sig och en orkester börjar spela, en sån där ompa-ompa-orkester. Femtonmanna band, det blir fest och man skålar. Och folkmassan lyfter upp en och snurrar runt och säger !YA !YA !YA i takt med musiken. Och juryn kommer fram med utsträckta armar och säger: GRATULERAR! Det HÄR ska bli spännande och följa. Verkligen! Stort grattis!
Och man får blommor och massa lyckönskningar innan man kliver igenom röken precis som i Sikta mot stjärnorna.
- Glöm INTE att följa manus!!
- Tänk INTE på att alla är statister!
- Spela INTE över!!
- Men hallå - varå? Hur spelar man LAGOMT neurotisk?
- HURRA HURRA!!!!
Det uttrycket får mig alltid att tänka på att livet är en pjäs och innan man föds så går man på en casting. Så får ställa sig på en tom, ekande scen och provspela inför en jury som inte syns ute i mörkret framför scenen. Skarpa lampor, ljus i ögonen. Man är nervös och stammar kanske lite, börjar om... ja ni vet. Någon skrattar kanske till. En gång ni vet. Ett sånt där HA! När man är klar får man kliva av scenen och ta en bulle och kaffe i foajén. Ensam. Tyst. Och man bah känner såhär: faaan alltså. fan, det där gick INTE bra.
Sen kommer någon fint klädd person med hög panna fram med en kuvert och en svart mapp som det står MANUS på. Och man öppnar sin lott i livet. Sakta. Och så kisar man tills man ser vad det står:
NEUROTISK DESIGNER MED PRESTATIONSÅNGEST OCH KATT.
Och precis när man har öppnat och läst så hoppar det fram massa folk i kostymer och klänningar och alla har dekorerade maskeradmaskar på sig och en orkester börjar spela, en sån där ompa-ompa-orkester. Femtonmanna band, det blir fest och man skålar. Och folkmassan lyfter upp en och snurrar runt och säger !YA !YA !YA i takt med musiken. Och juryn kommer fram med utsträckta armar och säger: GRATULERAR! Det HÄR ska bli spännande och följa. Verkligen! Stort grattis!
Och man får blommor och massa lyckönskningar innan man kliver igenom röken precis som i Sikta mot stjärnorna.
- Glöm INTE att följa manus!!
- Tänk INTE på att alla är statister!
- Spela INTE över!!
- Men hallå - varå? Hur spelar man LAGOMT neurotisk?
- HURRA HURRA!!!!
söndagen den 26:e september 2010
TEMA vecka 39-40
Detta tema presenteras i samarbete med magasinet PREVIEW 11, ett examensprojekt av Broby Grafiskas avgångsstudenter i Grafisk Medieproduktion.
Tolka ordet LAGOM och delta både som vanligt, här i Kreativ Karneval OCH i deras tävling på samma tema.
Tolka ordet LAGOM och delta både som vanligt, här i Kreativ Karneval OCH i deras tävling på samma tema.
Du har då chansen att vinna en helsidespuplicering i tidningen som senare distribueras över hela landet!
Mer info finns här: Preview 11 - Tävling
Mer info finns här: Preview 11 - Tävling
tisdagen den 21:e september 2010
tisdagen den 14:e september 2010
måndagen den 13:e september 2010
torsdagen den 2:e september 2010
ISABELLE - TEMA: SLÄKT
Jag tänkte berätta historien om hur min mormor och morfar träffades, den är bland det finaste jag hört. Och det känns fint att finnas till tack vare något fint.
Året var 1946, året efter andra världskrigets slut. Europa låg i ruiner och någonstans i Danmark bestämde sig en läkare för att det var dags att försöka lappa ihop delarna av något som tidigare varit en värld. Han bestämde sig för att starta en knutpunkt för brevvänner i Europa, ett sätt att få ungdomar att få kontakt över gränserna och inse att det fanns andra unga, precis som dem själva, i något som tidigare varit ett fiendeland. Läkaren satte ut annonser i tidningar. Några hamnade i Italien, andra i Spanien, en i en tidning i Paris och en i Falköpings Posten. Det är den annonsen som hamnade i tidningen i Paris och den som hamnade i Falköping som jag bryr mig mest om, för det var de annonserna som faktiskt är anledning till att jag och stora delar av min släkt finns idag.
I krigsskakade Paris läste min mormor och hennes väninnor en annons om brevvänner med förtjusning. Tänk, vad roligt att lära känna ungdomar från andra länder! Kanske till och med fina pojkar. Tänk om någon faktiskt skulle svara. Det var värt ett försök.
I ett inte lika krigsskakat Falköping läste min morfar en annons om brevväner och kände något väckas till liv. Chansen att lära känna ungdomar ute i Europa kändes plötsligt inte så långt borta och efter lite övertalning gick hans närmsta vän med på att de båda skulle skicka in varsitt brev till den danske läkaren.
En flicka i Paris och en pojke i Falköping gick några månader och väntade på svar och plötsligt började breven regna in. Det kom brev från alla världens hörn till lilla Falköping, flickor från hela världen var intresserade av att lära känna en pojke från norr. I Paris landade ett brev från Sverige, kalla Sverige. Sverige, bor det ens någon där? undrade min mormor och det svenska brevet hamnade under de spännande italienska och spanska. Min mormor och hennes vänninor roade sig med att byta brev, två för ett från en portugis och du kunde byta bort tre engelsmän mot en spanjor. Men hallå, är det ingen som vill ha brevet från svensken? undradade min mormor. Jag har ett från en svensk, är det inte någon som villa ha? "Gud vad tråkigt med en svensk som bor så långt bort!", har min mormor många gånger sagt att hon sa. Turligt nog lyckades en av hennes vänninor övertala mormor att skriva tillbaka till svensken, det var ju trots allt lite exotiskt och ingen annan hade fått brev från en svensk. Jaja... Tänkte mormor då. Jag kan väl skriva till svensken. Sagt och gjort, brevet skrevs och skickades iväg och jag har fått äran att läsa det. Det är något av det finaste jag läst och det börjar ungefär så här.
Hi Sven. My name is Monique and I live in Paris, France. I am 150 cm tall and I have dark hair. How tall are you? It would be nice to know.
Resten av brevet är fullt av berättelser om skola, familj och intressen. Med jämna mellanrum finns ursäkter för dålig engelska och det hela avslutas med:
I would be very happy if you would write back to me. It would be nice to have a friend in Sweden.
Brevet postades och några veckor senare landade ett svenskt brev i Paris, ett brev som också är något av det finaste jag läst.
Hi Monique. My name is Sven-Erik, as you know. I am 1.83 cm tall and I have dark hair too. As you can see I am a bit taller than you.
Och detta var början på en brevväxling som varade under några år, ibland kom breven i andra hand när min mormor hade fullt upp med att skriva till italienare och morfar med att skriva till irländskor. Men de fortsatte komma och en dag bestämde sig min morfar för att med sin vän åka ut i Europa på en tripp för att träffa alla sina kvinnliga bekantskaper. De började i Köpenhamn och skulle sluta på Irland. Åka via Paris och Marseille. Resan gick sin gilla gång från start till mål, men morfars hjärta stannade någonstans på vägen. I Paris närmare bestämt, hos en 1.50 cm lång fransyska.
Bara något år senare ställdes det till med bröllop i Paris och morfar säger att han aldrig varit så nervös som när han skrev under äktenskapspappren. Man kunde ju inte göra bort sig inför sin nya franska familj! Ett litet tag senare landade de båda i Sverige och mormor lärde känna landet som var lika kallt (eller okej då, ännu kallare) som hon väntat sig och där man åt sylt till köttbullar och fisk som luktade illa. "Men jaja, jag gör det för Sven, fick jag tänka", berättar mormor att hon sagt så många gånger.
söndagen den 29:e augusti 2010
onsdagen den 25:e augusti 2010
lördagen den 21:e augusti 2010
ICKI - TEMA: MIN SLÄKT
Jag gjorde fel redan från början. Tanterna hade radat upp sig och jag tänkte att det var väldigt rara tanter så jag log glatt när jag presenterade mig.
När jag bänkat mig fick jag en underlig känsla och när jag såg kistan slog det mig att det nog inte alls var rätt tillfälle att le glatt mot gamla tanter.
Vi är i samma kyrka som på morfars begravning men jag minns inte att jag nånsin varit där.
-"Har du näsdukar med dig?"
-"Nää?"
-"Har du inte??"
-"Jag har vattenfast mascara…?"
Moster tjuter som en gris redan innan vi satt oss och lillasyster är helt plötsligt spårlöst försvunnen. Det är hennes första begravning.
Det hela kommer vara över på max en timme och jag fäller inte en tår. Jag vet inte varför. Efter morfars begravning trodde jag att
jag kunde söka jobb som professionell gråterska och göra ett jävligt bra jobb precis när som helst men nu händer ingenting.
Kanske är jag rädd för att att om jag börjar kommer hela helvetet braka lös. Eller så är det helt enkelt för att min mormor inte var en särskilt trevlig människa.
Jag kan i alla fall ge henne cred för att hon brukade skippa dom kyrkliga aktiviteterna och gå direkt på fikat.
Prästen verkar halvt senil och jag undrar om det inte måste kännas konstigt att stå och prata om nån man aldrig träffat när tio bänkrader sitter och gråter.
Jag funderar också på vad som skulle hända om jag la av en stepp framför kistan på golvet av kakel. Jag kanske ska påpeka att jag inte alls är religös och
gick ur kyrkan när jag var 18. Kanske får jag en uppenbarelse när jag närmar mig döden som så många andra. När fan blir gammal blir han religös säger man ju.
Mormor var orolig att inte få några blommor så på hennes begäran är kistan täckt av vita blommor som på morfars begravning. Hon saknade inte självinsikt.
Kommer på mig själv med att le när jag tänker på en del roliga mormorincidenter och jag tänker att det är bra - det är de roliga sakerna man ska minnas.
Tankar på vad pappa tänkte minuterna innan han hängde sig i häktet dyker upp men jag slår bort dom och ser mormor halsa vin i hallen på julafton med kappan på.
Som vanligt har vi blivit osams och hon är på väg hem - också det som vanligt. Hon går aldrig. Hon har 10 mil hem, ingen bil, ingen skjuts.
Min styfar har grodor på strumporna och en illasittande dubbelknäppt kostym. Han och mormor gillade inte varandra och efteråt får jag veta att han,
precis som jag, undrat om dom andra som känt henne visste vilken hagga hon kunde vara. Hon som spelar orgel har kjolen uppdragen till strax nedanför ärmhålorna.
Jag undrar om hon är gift. I så fall borde jag med bli det.
Sen ska det fikas på Kanalhotellet. Jag sätter mig på hörnet för att undvika kallprat så långt det går. Vi äter snittar.
Prästen är med och jag kommer underfund med att det måste vara ett av världens konstigaste yrken.
Upptäcker att det sitter tapeternas tapet på toaletten. Nånstans mellan krustaderna och tårtan funderar jag på bordsdansen i "HAIR".
När det lackar mot slutet hålls det tal och börjar gråtas igen - jag som trodde j a g hade moodswings. Kanske borde jag ställa mig upp
och säga nåt fint men jag känner mig inte tillräckligt vuxen.
Min styfar, hans strumpor och jag flyr fältet så fort vi får chansen och lämnar resten och resterna bakom oss.
Dom två näsdukar jag fick av mamma - som laddat med två paket - spolade jag ner i toaletten. Dom var oanvända.
När jag bänkat mig fick jag en underlig känsla och när jag såg kistan slog det mig att det nog inte alls var rätt tillfälle att le glatt mot gamla tanter.
Vi är i samma kyrka som på morfars begravning men jag minns inte att jag nånsin varit där.
-"Har du näsdukar med dig?"
-"Nää?"
-"Har du inte??"
-"Jag har vattenfast mascara…?"
Moster tjuter som en gris redan innan vi satt oss och lillasyster är helt plötsligt spårlöst försvunnen. Det är hennes första begravning.
Det hela kommer vara över på max en timme och jag fäller inte en tår. Jag vet inte varför. Efter morfars begravning trodde jag att
jag kunde söka jobb som professionell gråterska och göra ett jävligt bra jobb precis när som helst men nu händer ingenting.
Kanske är jag rädd för att att om jag börjar kommer hela helvetet braka lös. Eller så är det helt enkelt för att min mormor inte var en särskilt trevlig människa.
Jag kan i alla fall ge henne cred för att hon brukade skippa dom kyrkliga aktiviteterna och gå direkt på fikat.
Prästen verkar halvt senil och jag undrar om det inte måste kännas konstigt att stå och prata om nån man aldrig träffat när tio bänkrader sitter och gråter.
Jag funderar också på vad som skulle hända om jag la av en stepp framför kistan på golvet av kakel. Jag kanske ska påpeka att jag inte alls är religös och
gick ur kyrkan när jag var 18. Kanske får jag en uppenbarelse när jag närmar mig döden som så många andra. När fan blir gammal blir han religös säger man ju.
Mormor var orolig att inte få några blommor så på hennes begäran är kistan täckt av vita blommor som på morfars begravning. Hon saknade inte självinsikt.
Kommer på mig själv med att le när jag tänker på en del roliga mormorincidenter och jag tänker att det är bra - det är de roliga sakerna man ska minnas.
Tankar på vad pappa tänkte minuterna innan han hängde sig i häktet dyker upp men jag slår bort dom och ser mormor halsa vin i hallen på julafton med kappan på.
Som vanligt har vi blivit osams och hon är på väg hem - också det som vanligt. Hon går aldrig. Hon har 10 mil hem, ingen bil, ingen skjuts.
Min styfar har grodor på strumporna och en illasittande dubbelknäppt kostym. Han och mormor gillade inte varandra och efteråt får jag veta att han,
precis som jag, undrat om dom andra som känt henne visste vilken hagga hon kunde vara. Hon som spelar orgel har kjolen uppdragen till strax nedanför ärmhålorna.
Jag undrar om hon är gift. I så fall borde jag med bli det.
Sen ska det fikas på Kanalhotellet. Jag sätter mig på hörnet för att undvika kallprat så långt det går. Vi äter snittar.
Prästen är med och jag kommer underfund med att det måste vara ett av världens konstigaste yrken.
Upptäcker att det sitter tapeternas tapet på toaletten. Nånstans mellan krustaderna och tårtan funderar jag på bordsdansen i "HAIR".
När det lackar mot slutet hålls det tal och börjar gråtas igen - jag som trodde j a g hade moodswings. Kanske borde jag ställa mig upp
och säga nåt fint men jag känner mig inte tillräckligt vuxen.
Min styfar, hans strumpor och jag flyr fältet så fort vi får chansen och lämnar resten och resterna bakom oss.
Dom två näsdukar jag fick av mamma - som laddat med två paket - spolade jag ner i toaletten. Dom var oanvända.
onsdagen den 11:e augusti 2010
LISA BLUNCK - TEMA: MIN SLÄKT
min pappa vet hur man lagar en cykel. han vet hur man lagar en cykel och han älskar mig. min pappa vet hur man kokar musslorna så att de blir perfekta. min pappa är gammal. han hör allt sämre för varje dag, men låtsas inte om det. det är roligt. han gissar vad man säger och hans svar på frågor blir alldeles tokiga. vi himlar med ögonen bakom ryggen på honom, men tycker om honom ändå och skrattar bara lite, lite.
min pappa vet hur man slipar ett golv och hur man kroppssurfar på höga vågor i havet. när jag var liten brukade han kasta mig ut i vattnet så att det kändes som att hoppa från en båt. min pappa brukar alltid tipsa mig om böcker som jag borde läsa, tavlor som jag borde se, ingredienser som jag borde testa och affärer som jag borde besöka. alla borden gör mig trött, men jag lovar alltid att försöka.
min mamma och min pappa blev tillsammans för att mamma behövde en pappa. min mamma behövde en pappa till sina framtida barn. jag är glad att hon valde min pappa (som i sin enfald valt mammas väninna, men det struntade mamma i och tog honom ändå). de har bott tillsammans i samma hus i över trettio år. ännu har min pappa inte spikat alla golvlister på plats.
min pappa vet hur man luftar ett vin och kyler en öl. jag och mamma brukar få drinkar på altanen medan han lagar mat. min pappa brukar ha TV:n och radion på samtidigt som han spelar trumpet i det tredje rummet. vissa av gubbarna som min pappa spelar med har han spelat med sen sextiotalet. man blir glad av att lyssna på min pappa. han spelar som om det är det roligaste han vet, och han hittar alltid på nya variationer av de gamla låtarna. när min pappa dör är det ljudet av trumpeten som jag kommer att minnas.
min pappa vet hur man slipar ett golv och hur man kroppssurfar på höga vågor i havet. när jag var liten brukade han kasta mig ut i vattnet så att det kändes som att hoppa från en båt. min pappa brukar alltid tipsa mig om böcker som jag borde läsa, tavlor som jag borde se, ingredienser som jag borde testa och affärer som jag borde besöka. alla borden gör mig trött, men jag lovar alltid att försöka.
min mamma och min pappa blev tillsammans för att mamma behövde en pappa. min mamma behövde en pappa till sina framtida barn. jag är glad att hon valde min pappa (som i sin enfald valt mammas väninna, men det struntade mamma i och tog honom ändå). de har bott tillsammans i samma hus i över trettio år. ännu har min pappa inte spikat alla golvlister på plats.
min pappa vet hur man luftar ett vin och kyler en öl. jag och mamma brukar få drinkar på altanen medan han lagar mat. min pappa brukar ha TV:n och radion på samtidigt som han spelar trumpet i det tredje rummet. vissa av gubbarna som min pappa spelar med har han spelat med sen sextiotalet. man blir glad av att lyssna på min pappa. han spelar som om det är det roligaste han vet, och han hittar alltid på nya variationer av de gamla låtarna. när min pappa dör är det ljudet av trumpeten som jag kommer att minnas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
